Jag har precis kollat klart på filmen med samma namn som min rubrik.
Ja håller med om att de inte va världens bästa skådespelare, men dom är unga så jag tycker inte man bör klaga. Sen tror jag att det bara är en viss del av världen som kan känna sig in i berättelsen så som den är tänkt att vara. Jag grät från början till slut, har nog aldrig gråtit så många tårar för en film. Men den tog mig rakt i hjärtat. Det är bara att se in i sig själv, jag förknippade de med min egen syster, hur jag skulle känna om något skulle hända henne, man måste försöka förstå, att det här är verklighet för många. Man måste förstå och glömma allt runt om kring.
Det blev ett ganska djupt inlägg men ja är på det humöret.
Jag kan verkligen rekomendera den här filmen för dom som inte är rädda för att känna, för dom som kan undgå att tänka på detaljer som att skådespelarna kunde varit bättre eller att början var seg.
Allt har sin början, allt har sitt slut, det är bara att leva med det och ta varje dag som den kommer.
